Orust Praktiska Gymnasium Maria Koivunen 2009-04-01
Svenska B Nationellt prov
Engagemang och påverkan
Arv och miljö
Vad är det egentligen som formar en människa idag? Är det vilka kompisar man umgås med eller är det vilka kretsar ens egna föräldrar umgås i? Eller är det vilken del av Sverige man bor eller är det beroende på vilken del av samhället man bor i, T.ex. förorten eller mitt inne i centrum?
Detta är faktorer som jag tror på verkar oss hur vi blir som vuxna. Men det är kanske inte alla faktorer som spelar roll, mycket har nog med att göra vilka gener man får från sina föräldrar. Vissa vuxna och ungdomar har lättare att bli deprimerade, anlag för att bli alkoholister eller narkomaner, eller vissa kanske har lättare för att plugga i skol bänken och vissa är mer praktiskt lagda. Men det finns andra faktorer som spelar roll, t.ex. Vilken miljö man har hemma, hur miljön är i skolan och om man får någon respons för det man gör hemma och i skolan. Får man inte respons på ett arbete man gör så tappar man intresset och då kanske man lägger av och struntar i det hela och då kan livet börjar gå ut för. Som i texten ”Hormonbadet som stöper om ditt barn” av Martin Ingvarsson står det att tonåringar förändras när de kommer in i puberteten och tonåringar kan verkar känslokalla. Men det är bara stadiet där ungdomar börjar växa upp och dom utvecklas väldigt fort både kroppsligt och i huvudet. Jag tror att ungdomar som har haft en svår uppväxt har lättare för att mogna fortare och kan uppfattas som ”lillgamla”, men det är dom inte utan dom har kanske varit tvungen att ta hand om sina små syskon, börjat ta hand om hushållsarbete tidigare än vad som behövs och de kanske har blivit slagen och misshandlad, vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, eller de kanske till och med har blivit våldtagna. Jag tror att barn/ungdomar som har en sådan uppväxt har lättare att vara realistiska vid en tidigare ålder än de barn/ungdomar som har vuxit upp i det klassiska ”Svensson” samhället och familjen har, det kanske låter klyschigt med det är min uppfattning. Och när barnen kommer upp i tonåren så kommer den tiden när man vill experimentera, och jag tycker vissa föräldrar ska har mer överseende för de har ju också varit unga en gång i tiden dom med. Men det beror självklart på hur gammal barnet/ungdomen är, är den mellan 12-16 är det en sak men när de är 17-18 så tycker jag att det är mer okej. Men det är klart att alla föräldrar har olika uppfattning om saker och ting och det är ju så det ska vara.
Det som har stor betydelse hur man formas som människa är hurdan uppfostran man får och hur ens föräldrar är. T.ex. Min mamma blev utslängd av min morfar när hon var 13 år, för han orkade inte med hennes beteende längre. Och hon betedde sig inte som en vanlig tonåring ska göra då, hon bodde hos sina vänner och livet började gå nedför redan då. Hon började dricka mycket och ta droger. När hon var i 20- års åldern träffade hon min pappa och då var hon ren vad jag vet, hon gick en massörutbildning på Axelsson och det gjorde min pappa också. Min mamma blev gravid trots att hon gick på p- piller och dom bestämde sig för att behålla barnet och den 24 december 1986 föddes min storebror Joonas. 5 år senare den 6 juli 1991 föddes jag 3 månader för tidigt, redan från den första gången min pappa såg mig har vi varit oskiljaktiga. Jag har fått höra ett otaliga gångar av min mamma att jag bara var ett misstag och att hon egentligen inte vill ha mig, men när jag har pratat med min pappa så vet jag att det är raka motsatsen till vad hon sa då. När min mamma har varit full och jag har varit hos henne och hälsat på så har det alltid varit hus i helvete, hon har skrikit, hotat, kastat saker, slängt ut mig och skitit i att komma hem. Så min relation med min mamma är ju inte så bra. Men på de senare åren har jag börjat förstå mer och mer hur hon är, och jag har gråtit ett otaliga gånger hos min pappa för jag förstår inte varför hon är som hon är. Och med tiden har jag sagt fler och fler gånger att jag inte vill ha med henne att göra för jag mår dåligt av det hon gör och hur hon beter sig, så nu har hon kommit på att hon ska försöka köpa mig. Och det funkar ju inte alls, men som sagt man tackar ju aldrig nej till pengar. Jag har alltid haft min pappa som har stöttat mig, uppmuntrat mig och hjälp mig. Så idag är jag och min pappa bästa vänner, och hade jag inte haft det stödet från min pappa hade jag inte suttit här idag. Så hur man utvecklas och hur man blir som vuxen har väldigt mycket att göra med hur man blir uppfostrad och vilken relation man har med sina föräldrar. Och som tur är har jag fått det mesta från min pappa, hans sett att se på livet till det mesta i alla fall, hur man ska bete sig, uppföra sig m.m. och det enda jag har fått från min mamma är hennes humör vilket är ganska negativt. Fast jag är inte lika aggressiv som hon med jag kan ha ett sjuhelvetes temperament.
Jag tycker att det är viktigt att man har en bra relation med minst en av sina föräldrar. För man behöver det stödet när man kommer in i tonåren och man kanske känner sig vilse. Då är det otroligt viktigt att man har någon som finns för en där i ur och skur, även vänner och familj. Det viktigaste är att man växer upp och blir lycklig och nöjd med det man åstadkommer i livet, man skaffar sig en familj, ett jobb som man gillar och kan försörja sig på. Man ska vara tacksam för det ens föräldrar gör för en i dag, man kommer nog att förstå det senare i livet varför de gör som de gör idag. Jag är evigt tacksam till min pappa för allt han har gjort för mig, han räddade mitt liv och det kommer jag aldrig att kunna tacka honom tillräckligt för.
Det är viktigt att föräldrar känner sina barn och kan ser på dom om något är fel utan att barnet ska behöva säga nått. Man ska alltid känna att det finns någon där som stöttar en och finns där vad som än händer, det spelar ingen roll om det är en förälder, ett syskon, någon släkting, en psykolog eller en bästa vän bara man har någon som kan hjälpa en när man är vilse och behöver vägledning eller bara någon man kan gråta ut hos och någon som lyssnar.
